Västgöta nationskörs krönika 2016-2017

När jag kom i tisdags till vårt sista rep inför balen

låg denna bok på pianot i Stora Salen.

Dags att börja rimma då! Jag är nog galen

- kunde väl ha börjat senast vid körfestivalen?

Ännu ett körår har gått, mitt tionde redan,

jag flyttade till Sverige för så länge sedan! 

Och ett helt år sen vår senaste vårbal

en vacker kväll med vackra vänner i Hotell Linnés vackra sal.

Vi tackade Emil för året som gått

och firade att vi Malin tillbaka hade fått

och till ordförande, direkt från Prag

hon skötte jobbet väldigt bra, det vet vi denna dag.

Jag höll tal om kärkeken som jag för kören känner

vi sjöng för varandra och fick nya vänner

men våren var inte helt slut förstås:

på sista repet sjöng Jakob för oss.

Och överraskning! Vi fick en chans

att sjunga i juni, och var nånstans

om inte kära nationen, och häpna och hör:

Dirigenten kalla' oss "förtjusande kör"! 

Varje moln har en silverkant, varje sommar sin sol

- med sol menar jag körresa, som den vi hade i fjol!

I slutet av juli åkte vi, men inte jättelångt bort.

Till Lötgården kunde man också komma för att bara träffas kort.

Men du, som ändå inte kunde, vill du veta vad du missa'?

Låt mig nämna några saker, låt ditt inre öga skissa:

Gyllene kornfält, akroyoga, hand-pingis-tennis-boll, 

pilbåge, strupsång, Pokemon go (jag spelar noll!!!)

Blommande rödklint, grillning, ballongsporträtt,

Vivekas stil i både pingis och frisbee, den liknar balett!

Dopp i Mälaren och Sveriges nordligaste bokskog, 

bastu i källaren och lekar där nästan alla dog.

Och konsert i Löts kyrka, Hemtrakten - det var viktigt

för Jakob, och om jag har förstått det riktigt

var publikens ögon inte heller riktigt torra.

Så kan vacker musik sig in i hjärtan borra!

En månad efter resan var det äntligen hösttermin.

Många hade slutat, men vi överlevde den tragedin,

för många nya började och visade sig vara

minst lika fina som de gamla, underbara!

Reccemottagningen med Krona och krans,

Bland annat, den gick väl som en dans.

Alex kom som gäst till ett rep och fixa' fika, 

så himla fint och gott! Vi kände oss rika.

Men det viktigaste var ju ändå förstås

att han till slut började i kören, han blev en av oss.

Konst, det var temat på övningshelgen i höstas.

Om du inte var med, låt dig tröstas:

Du hade väl ändå inte vunnit guldmicken

för laget Surrealism var bäst, de fick den.

Kampen för priset var som vanligt ganska hård

och slagfältet hette ju Hagby bygdegård.

Vi hade inte fått nog av att mörda varandra

på körresan, nej, här skulle vi vandra

på kyrkogården och lite överallt för att skörda

så många lappar som möjligt - vi gillar att mörda! 

Pingis med sångböcker och världens godaste soppa, 

bastu och kall dusch som fick oss att hoppa.

På söndagen var några av oss levande lik

men vi orkade dö igen! På bussen, utan skrik. 

I oktober var det välgörenhetskonsert i kyrkan

tillsammans med resten av nationskörsstyrkan.

Emil, Nathalie och Emelie var våra solister

när vi sjöng Höstvisa för publik och korister.

Hembygdsgasken dagen därpå i nationens stora sal, 

vi sjöng bland annat Hemtrakten, det var ett självklart val. 

På föreningsmötet började vi ett viktigt samtal

om lika villkor. Och så blev jag ju stämfiskal.

Bal på Norrlands, inte bara en utan två gånger! 

Mellan NKB och Gåsbalen hann vi redan öva julsånger.

"Watergate" var visst en liten skandal

men den ledde till en gemensam höstbal.

Vi överlevde ett par rep helt utan kaffebryggare

och GH's cidersortiment är nästan ännu snyggare!

Efter balen var december snart här

dags för Lucia och adventskonsert!

Johanna öppnade sin dörr för julfesten.

Vi åt, sjöng, band kransar, och så kom den bästa gästen:

Tomten med klappar till snälla korister i huset.

Sen gick vi till Lussegasken, Elin "1Q" Nilsson bar det största ljuset.

Innan solen på söndagsmorgonen gick upp

samlades en ganska trött vitklädd grupp

för att sjunga kuratorer till tårar och till sist ta

emot frukost och höra att vi aldrig förut varit så bra.

Denna oförglömliga kommentar

hörde vi hos vårt kära inspektorpar.

Jenny och nya Elin var morgonens stjärnor

och jag tror vi var ovanligt många tärnor!

Så blev det nytt år och ny termin, gasker för både gamla och unga.

Och många nya korister ville vara med och sjunga!

Det var en bra idé att skriva namnlappar

med så många nya - fast hälften man tappar.

Övningshelg! Nu var det dags, äntligen!

På kära Thorgården, skönt att vara där igen.

Temat den här gången, det var att resa.

Vi spexade och sjöng, fast många var hesa.

Många var förkylda, många var kära.

Så går det ibland, när många är nära. 

Men är man inte del av ett riktigt körpar

vänner och kärlek man ändå i kören har. 

Mellan oss korister är det inga väggar och ramar

här finns det alltid närhet och kramar!

Bastun var full förutom översta hyllan.

Mera än så säger jag inte om fyllan.

Favorit i repris, Filip som Gollum vi ser så gärna

men bästa outfit hade Patrik Sjöstjärna. 

Men den gyllene micken, den tog Inre Resan hem. 

Välförtjänt, det vet alla som såg dem!

På repen lät vi så bra och vi lärde oss mycket.

Sommarpsalm ute i snön var kanske det bästa stycket!

Årets NKF-konsert var i den största kyrkan i Norden

och vi gjorde stor succé med en stund på Jorden. 

Och veckan efter var det dags att locka håret

men vad hjälpte det, Discordia vann med "På Spåret".

Tredje helgen i rad en sjungning oss kallar:

vi sjöng på ryska under Eklundshofs tallar.

Tur att Marta hjälpte oss med uttalet,

annars hade det kunnat bli lite galet.

Våren, den kom verkligen en valborgsnatt

och köket blev äntligen renoverat.

Dagen efter majmiddagen fick vi på Djäknen törsten släcka.

Det var väl skönt att ta avsked av denna vattenläcka!

Bra jobbat, Malin, under detta svåra år, och Leo: lycka till!

Vi vet att du kan lika bra som hon, när du bara vill!

Boken, den är nästan full, så Anton: fyll den, du!

Om du är lite smartare än jag, börja nu.

Och till sist, vår egen Jakob, kära du:

Du har gjort kören till den stjärna vi är nu.

Du är smart, rolig, underbar och lagom knäpp.

Börja inte gråta nu, det är bal och snart VG-släpp!

Du inspirerar oss och med dig mår vi bra.

Du är den dirigent vi alltid velat ha.

Hoppas du vill vara vår dirigent länge till

vi ska vara snälla och göra som du vill!

Jag ska vara kvar, för livet vore trist

om man inte lever det som VG-korist.

Tack för att ni lyssnade, lyft nu upp era glas:

Skål för Jakob och för alt, tenor, sopran och bas!

Uppsala, vårbalskvällen den 20 maj 2017

Maaria Vikström

Krönikan

Jag var så stressad över den där jävla krönikan. Jag kunde inte komma igång med skrivandet alls, hade nästan inte alls gjort anteckningar under året som jag hade tänkt göra. Jag började på vårbalskvällen 2016 och skrev ner ett par ord (Hotell Linnés sal, jag höll tal) och så tänkte jag att jag börjar när jag har fått boken, Jesper skulle bara skriva rent sin krönika först, han hade precis fått boken. Men sen så fick Jesper annat att göra så Elin skulle skriva rent den, och sen så blev hon 1Q och fick mycket annat att göra.

Så många nätter då jag nästan grät och kunde inte somna för att jag stressade över krönikan. Nu på våren, alltså. När det var mindre än en månad kvar.

Jag fick bilder på några års krönikor av Elin i februari, då hade hon redan börjat skriva rent så jag kunde inte göra det istället (hon har en jättefin handstil!) men det var ändå omöjligt att komma igång utan boken. Fast jag vet inte om det hade varit lättare med boken. Jag kan tydligen aldrig göra något innan sista natten, så har det alltid varit med alla skoluppgifter och allt. Nu blev det som tur var inte riktigt sista möjliga natten, utan jag började skriva ner årets händelser redan veckan innan balen. Och på tisdagen innan balen fick jag boken, den natten satt jag och skrev, först drack jag cider för att koncentrera mig men sen så blev jag för full för att koncentrera mig. Precis så gjorde jag veckan innan också, när jag skrev ner händelser första natten. Men jag blev klar med det på två dagar (eller nätter) och med rimmandet också, fast det allra sista skrev jag på bussen på väg till balen. Och jag skrev krönikan i boken på vårbalsdagen; hemma, på busshållplatsen, innan uppsjungning, precis innan fördrinken. Jag hade tänkt skriva långsamt med jättefin handstil men det hann jag inte. Men jag skrev tydligt med en lila penna.

När jag läste de gamla krönikorna fick jag ångest för att jag kände att jag inte hör till "inside-gruppen", jag är inte tillräckligt populär, jag vet ingenting om när några körpar blev ihop under året osv. Att krönikören borde vara nån som hänger med sina körkompisar utanför körens gemensamma saker. Jag hatar känslan att vara utanför och fastän jag fattar att jag inte är mer utanför än de flesta andra så känner jag fortfarande ibland att jag inte hör till den där påhittade inside-gruppen. Det var skönt att vara med i styrelsen dock, vi åt på Koh Phangan i torsdags och hade jättemysigt!! Bara sju pers, där kände jag mig typ viktig för att jag var med!!

Jag var rädd att jag inte skulle lyckas skriva något alls. Fan vad pinsamt! Eller att det skulle bli väldigt kort och dåligt, eller att jag skulle vara tvungen att läsa den dagboksformade första versionen eftersom det kändes omöjligt att komma på rim på ett språk som inte är mitt modersmål.

Men det blev absolut inte kort, det blev tydligen inte dåligt heller. Jag kom igång till sist och då var det - som jag egentligen visste hela tiden - jättekul och jättelätt att rimma. Och jag HATAR!!! att läsa högt, jag var sjukt nervös och kände att jag var alltför nykter när jag stod på scenen i slutet av vårbalen. Men typ alla sa till mig efteråt att det var sjukt bra!! Jag var helt överlycklig många dagar efter balen. Och ler fortfarande som en galning när jag tänker på det. Jag lyckades. Jag älskar den känslan. Och jag älskar uppmärksamhet. Happy kitty!!!

Så, nu tänker jag skriva ner krönikan här i bloggen. Så att Riitta och de körkompisar som inte var där kan läsa den.

...

Jag har fått fast anställning.

-- raderat innehåll som kanske var lite för personligt, jag var full när jag skrev det här --

Fast om nån frågar mig om att vara krönikör så ska jag säga rakt ut att man måste vara populär. Inte osynlig. En av gänget. Man måste bli bjuden, inte glömd.

Vill inte tänka på krönikan. Har inte börjat skriva än. Har 20 dagar på mig.

Nytt år

Sista timmen 2016 börjar. Jag står utanför min andra bästis (föräldrars) hus. Ensam. Hör fyrverkerier och minns hur mycket jag önskade ett och annat.

Lovisa och den där Johan är ute med Lovisas hund Knutte. Och röker.

Den där Johan känner Trollets bästis Johan, Uppsala är så litet.

Jag hade planerat så mycket för 2017.
Jag fick ingen fast anställning. Men det var inte mitt fel.
Kommunen har tagit tillbaka 8 av Humanas ställen så de får inte anställa nån. Sa chefen iaf.
Så jag är vikarie igen.

Jag hade planerat att få mitt första barn 2017.
Markus har sagt: "kommer inte hända."

Nu när jag inte fick fast anställning.

Men jag vill inte dö.
Inte idag.
Han är arg för att jag är full (jämfört med honom) och jag var hos Lovisa.

Jag köpte allt vi drack, det gillar han inte heller. Och Lovisa köpte (eller hennes föräldrar?) maten. Men jag lagade maten (med lite hjälp när hon vaknade, hon hade däckat).

Vi hade kul ändå. Jättekul. Men varför måste Markus alltid vara arg på mig? Och få mig att känna mig värdelös?

Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag.
När jag har jobbat mycket och inte kunnat sova så jag är så trött att jag inte orkar äta...
då ska jag INTE dricka mycket.

Det blev mycket på personalfesten. Först grät jag för att jag inte fick plats men de tog en extra stol till mig och där satt jag för synlig i vägen för alla men utan bestick och glas osv, utanför, som om jag inte riktigt hörde till. Som om jag typ inte var bjuden. Det var jag ju.
Medan jag grät på toa och hatade mig själv för att jag grät så gick Gotlandsresans personal till sitt eget bord så jag fick plats. Sen hade jag riktigt kul när vi åt förrätt (galet gott!!) och drack... typ fyra glas vin. Två glas skumpa (ett som alla andra och ett när jag grät på toa). Typ två eller tre white russians. Typ en gin tonic. Grät igen, minns inte vad som fick mig att börja gråta den gången men jag grät för att jag var så rädd att jag hade förlorat min chans att få fast anställning. Och att jag inte vågar berätta för Markus varför jag är så stressad att jag ibland inte kan sova. Ibland kan jag inte sova för att han säger så fula saker. Tur att jag inte minns vad han sa igår. Något väldigt elakt.

Jag vill inte heller vara så full som igår och jag vill inte heller att vårt hem ska se ut som mitt Flogsta-rum.

Jag är hela tiden rädd för att Markus ska bli trött på mig och kasta ut mig som han hotar ibland.

Jag är rädd för att jag inte får fast anställning. Vad gör jag då? Hur kan jag förklara det för Markus? Att jag var bakistrött dagen efter nationskörsbalen och typ halvsov på soffan när jag gosade med en kund, och att jag en annan gång lät Lovisa (som Markus hatar och som har fått mig att gråta några gånger men jag kan aldrig visa eller säga hur ledsen och arg hennes beteende ibland gör mig när vi är fulla) komma in i huset när jag hämtade en av kunderna och skulle äta sushi som ledsagare. Lovisa gick på toa och lämnade sin väska i kontoret "nu skiter jag i om det här är personalens privata område". Som tur är sa hon inget rasistiskt till mina kollegor. Jag tror inte hon skulle säga sånt direkt till någon, men jag skäms när folk i stan hör henne säga rasistiska dumma saker om folk. Men jag fick höra senare att det inte var okej att hon kom in. Och att jag borde be om förlåtelse. Jag har inte träffat Michaela sen dess, det var hon som fick jobba extra hårt när jag var trött (fast det var en söndag, inte jätteviktiga saker att göra, viktiga saker skötte jag självklart). Och jag vet inte hur jag skulle be om ursäkt för att jag lät min kompis komma in i huset och gå på toa och hon gick in i köket och kontoret. Men nu vet både Lovisa och jag att jag inte får låta obehöriga komma in i huset.

Jag ramlade igår och vad jag minns så gick jag till bussen även fast de hade beställt en taxi till mig. Jag skäms. Och som sagt fick jag inga vackra ord av Markus hemma. Han hade också druckit med sina kompisar men självklart inte lika full som jag.

Jag trodde jag lärde mig på min födelsedag, när vi var i Markus pappas sommarstuga, när jag ramlade och bet mig i tungan så att den fortfarande känns konstig och jag kan inte uttala s korrekt. Då hade jag också jobbat mycket och var så trött så jag inte orkade äta. Markus lät mig inte sova på dagen när vi kom fram heller. Och då gick kvällen som den gick. De fick i alla fall vara i fred på kvällen/natten för jag gick och la mig direkt efter att jag ramlade. Det var blod överallt.

Fast jag tror inte hela familjen hatar mig. Taina kanske, ibland. De andra tror jag inte. Även fast Markus skrev det den gången han sa att det var slut mellan oss. Det var det ju inte. Det första jag gjorde var väl att ringa till Riitta och Johannes.

Jag är rädd att Johannes tycker jag är jobbig. Snart slutar han säkert i kören som Carl gjorde. Jag ville ju bara att vi skulle vara vänner. Jag behöver honom. Jag behöver se honom. I tisdags pratade vi inget heller och han följde inte med på köröl. Fast det är väl skönt att han inte pratar med mig bara för att han tycker synd om mig. Jakob gjorde typ det och så nån gång när jag frågade när han skulle komma förbi igen så sa han nåt som att jag mår ju bättre nu, han trodde inte jag skulle behöva det längre. Han trodde också att jag hade önskat att få sitta bredvid honom på förra höstbalen. Jag hade inte önskat något. Ändå satt jag bredvid honom och mittemot Johannes. På vårbalen satt jag bredvid Johannes och mittemot Lars och Alex. Det var jättekul, för Alex, som jag då träffade för första gången, var så underbart social och efter typ första hälsningen betedde han sig som om vi hade varit vänner i åratal. Alex är så fin!!

Undrar vem jag får sitta med imorgon på höstbalen.

Undrar hur full och dum jag blir imorgon.

Ikväll ska jag i alla fall bara dricka cider, ingen Minttu som den gången jag pratade med Carl om hans pappa på serenadkvällen. Men imorgon? Tur att jag är ledig på söndag.

Nu vill nog katterna ha frukost. Jag vaknade klockan tio för att Markus hade lämnat lampan på i sovrummet. Typiskt.

Jag vill att Markus ska älska mig igen.

Två 13 timmars arbetsdagar i rad. Förra helgen var jag ledig, då hade vi det faktiskt riktigt bra, Markus och jag. Nu är jag lite stressad för att jag inte har använt några ledsagartimmar än i den här månaden, men det kanske var värt det. Vi åt tacos på torsdagen och fredagen, på lördagen var vi ute och åt på O'Learys. Jag vågade ta min oxfilé "rare" den här gången och det var perfekt. Och så god brunch och söndagspizza på söndagen, och tvättade gjorde vi också.

Igår, fredag, jobbade jag 7-20 och idag 8-21 (just nu har jag rast). Hela torsdagen var jag med Lovisa, vi åkte till Stockholm för att se Tove Jansson -utställningen. Vi åt lunch i Sthlm och när vi var tillbaka i Uppsala fick jag bjuda henne på middag, hon fyller ju år på måndag. Vi var trötta och blöta av snö och hon var full, men vi åt asiatisk buffé en gång till ändå. Innan jag fick åka hem följde jag henne till dörren. Jag sov gott men för lite innan jobbet. Det gick bra igår ändå. Men det skulle vara skönt med en helt ledig dag utan sociala kontakter förutom Markus och katterna! Kanske imorgon om jag inte orkar jobba några timmar som ledsagare...

Annars har den här veckan varit ganska fullpackad. Måndag, föreläsning om autism istället för jobb, det var skönt (intressant och bara tre timmar istället för sex timmar, vi handlade och lagade hamburgare tillsammans på kvällen, jag slutade samtidigt som Markus). Tisdag, stämrep och kör och köröl, jag var med kören 16:30-01:30. Onsdag, jobb (bara kväll, 15-21). Torsdag, Stockholm. Osv.

Lovisa började planera när vi ses nästa gång redan på väg hem från Sthlm, men jag vet inte när jag hinner och orkar. Följer med på ridning som ledsagare på måndag, en till föreläsning på morgonen och kör på kvällen med styrelsemöte, jobb 15-21 på onsdag, fest med jobbet på torsdag, serenadkväll på fredag och höstbal på lördag - om det nu blir nån bal, det är osäkert om vi får plats på Norrlands. Det är vattenläcka på VG så vi kan inte ha körens egen bal där som planerat. Hoppas vi kan ha nån sorts bal ändå, och serenadkväll!!

Egentligen började jag skriva för att jag blev så ledsen över Markus elaka sms (han fick mig att tro att han hade slängt mina saker, bl.a. ElfQuest och dockornas grejer, som låg på soffan, osv.) men det blev bättre. Och nu är rasten slut. Bara åtta timmar kvar av dagen. Och Markus ska laga mat ikväll <3

"Att jag lever lika fullt som någon annan"

Fint körrep. Först hade vi serenadrep och jag hade övat hemma, jag var inte mycket sämre än andra. Nästa vecka har vi serenadkvällen och höstbalen! Purrrr!

Johannes var inte med förra veckan, nu var han. Visst blev jag glad när jag såg honom. Han var inte med på körölen efteråt och vi sa inget till varandra. Men ändå skönt att se honom.

Det finaste idag var dock det Alex sa till mig på fikapausen: "Jag hörde dig i alten, det lät bra." Eller sa han till och med jättebra? Det var Koppången, finaste julsången och kanske den allra finaste sången vi har sjungit i kören (efter Andetag kanske, den sjöng vi bara på Volund-konserten 2007). Där har alten huvudrollen och jag kanske var den enda som kunde hela utantill. Kan inte tänka på nån annan sång som jag är så säker på. Jag tyckte också jag lät bra och vet att jag hördes, inte ens Leo kan säga att jag sjöng fel. Tror jag i alla fall...
Men det värmde så i hjärtat att höra det. Alex är så snäll!!

På köröl kände jag mig inte utanför, nästan inte alls. Jakop pratade mycket med mig (om katter och Astrid Lindgren) och sen så kom Jakob T! Han pratade också med mig. Om katter och Astrid Lindgren, och Tove Jansson.